Folk och fä

Några saker som skiljer sig från förra gången jag var föräldraledig:
- Ingen har hittills öppnat eller hållit upp en dörr när jag kommer med barnvagnen utan jag har fått knixa mig ut eller in på egen hand.
- Ingen har låtit mig passera i de för barnvagnar avsedda tunnelbanespärrarna, innan folk själva utan barnvagn ska in eller ut till tunnelbanan. De tränger sig förbi vagnen som om det gällde livet.
- Många har suckat högljutt och visat sitt missnöje i mataffären när även jag med barnvagn ska handla i charken där det är som mest trångt. Men så här är det: tvärstannar man helt plötsligt och inte inser att ens gånghastighet har skapat ett visst flöde hos strömmen av människor bakom en, så får man faktiskt räkna med att man kan få ett par barnvagnshjul på hälsenorna (gubbe!)

En annan sak jag undrar över: varför ser vissa människor livrädda ut när man hälsar? Det har blivit konstigt att säga hej till någon man inte känner. Detta inträffar varje dag. Är det jag som skrämmer folk eller är det ett allmänt tillstånd i min omgivning?

Men det finns trevliga människor också, tack och lov. Den äldre herren till exempel som klappade om mig på tunnelbanan när Arvid hade skrikit för full hals från Liljeholmen till Centralen. Han undrade omtänksamt om det var jobbigt att vara mamma. Sen kvinnan som lät mig gå före i kön på Forex eftersom jag hade barnvagn. Det är sådana människor som man får fokusera på!

Nu ska jag till Farsta på en weekend med mina kära bästisar!